Om henne vet jag inte mycket, inte när hon föddes (förmodligen runt 1980), inte var hon kom från och knappt när hon dog. 
Så mycket vet jag i alla fall, att jag gjorde ALLA misstag man kan göra när jag köpte henne. Hon kom i en trälåda med rälsbussen till Arvidsjaur (hon var drygt ett år då) och hade förmodligen varken sett folk eller andra hundar tidigare. Hon var allmänt vanvårdad och trots att vi gjorde en polisanmälan mot den så kallade uppfödaren så hände inget. 
Att skicka tillbaks den stackars kraken till samma ställe var helt otänkbart så han fick sina pengar, 2000 kronor, vill jag minnas, och vi fick en hund med mycket problem.
Donna avlivades när hon var drygt tre år gammal och hennes grava HD gjorde henne mer eller mindre oförmögen att gå.

Benita var en tik som var tänkt att gå i avel på Birettas kennel, men eftersom hon blivit på tok för stor och dessutom fått ett rejält överbett såldes hon till sällskap, när hon var ungefär ett år.
Benita visade på alla sätt att även en liten hund är en varg, hon jagade renar och harar med liv och lust. Benita hängde med på det mesta från skoterturer till harjakt tillsammans med min pappa, och hon  levde till hon blev 15 år. De sista åren bodde hon hos mina föräldrar.

Xenja var Johns första hund som han ägde tillsammans med sina föräldrar. Hon jagade skogsfågel och användes som bandhund på älg.  Det var tillsammans med Xenja som John lärde sig jaga skogsfågel.
Xenja blev mamma till fem valpar som  föddes 1987, varav den sista, Kirov, dog hösten 2005. 

Akita var vår första gemensamma hund. Hon var inte någon speciellt social hund utan hon uppfyllde nog alla fördomar som folk har om finska spetsar. När det sen rörde sig om jakt var hon mycket bra och det gjorde att hon fick leva på övertid i flera år. 
Det var med Akita jag prövade hundutställning för första gången och det gick sannerligen inget vidare. Allt var mycket förvirrande, mitt största intryck var att alla flyttade svansen på sina hundar från höger till vänster sida, eller tvärt om (så småningom förstod jag att det beror på att man vill ha en snygg båge på svansen), men Akita som aldrig sett så många hundar förr gick med svansen nere nästan hela tiden. Och eftersom att hon var en ganska ful hund med överbett och tandbortfall så fick hon en trea och där slutade vår utställningskarriär.
Det var också tillsammans med Akita som John startade på jaktprov första gången och det gick så bra så att hon tog sin öpenklassetta på första försöket.
1991 parade vi Akita  med "grannens hund" bara för att det skulle vara "såå kul med valpar" och hon fick en hanvalp i en komplicerad förlossning och var sen nära att dö när hon fick livmoderinflammation.

I och med att Misthy kom in i mitt liv fick jag lära mig en sak om mig själv; jag ska inte ha en brukshund, till det är jag på tok för lat. Jag har inte alls den motivationen som behövs för att ge en så krävande ras vad den behöver i fråga om meningsfullt arbete.
Tillsammans med Misthy gjorde jag mitt andra, (och vad som kunde ha blivit det sista) framträdandet i en utställningsring. Misthy fick en nolla för att hon inte vågade hälsa på domaren, vem hade tänkt på att man måste träna tandvisning och liknande innan man åker på utställning, inte jag i alla fall.
När Misthy var 18 månader så började hon halta och efter många utredningar upptäcktes att hon hade en skelettskada i bäckenet och vi valde att avliva henne.

Har man väl fascinerats av trädskällarjakt så vill man fortsätta, så vi gjorde ett nytt försök med en finsk spets, denna gång från en av landets största och mest framgångsrika kennlar. Men Saari visade sig vara direkt olämplig som hund i en småbarnsfamilj eftersom vi inte alls kunde lita på henne tillsammans med barnen. När Saari var två och ett halvt år bestämde vi oss för att situationen var helt ohållbar och avlivade henne, då var Stina (Tapion Neiti) sex månader och jag var helt inne på att om hon inte skulle bli en väl fungerande hund socialt så skulle det vara min absolut sista finnspets. Som väl var visade sig Stina bli den bästa och trevligaste av hundar, annars hade vi nog blivit uppfödare av Norsk älghund svart istället
Nu som äldre och klokare så hade jag nog försökt omplacera Saari hos någon utan barn, eftersom hon var en väl fungerande jakthund, de flesta hundar klarar mycket bra av att flytta till ett nytt hem.
Saaris bästa jaktprovsresultat blev ett förstapris i öppen klass med 75 poäng. Hon fick även två tvåor på utställning och skulle aldrig ha fått mer med sitt stora tandbortfall.