En jaktdag med Stina i oktober 2001

Efter flera år med urdålig fågeltillgång så var min jaktlust i botten, så jag bestämde mig för att sluta jaga!
Augusti och september  kom och gick utan att jag satte min fot i skogen, förutom ett par jaktprov, där jag deltog under ”tvång”. Dessutom var vädret trist med mycket regn och blåst och det ökade väl inte motivationen precis. Oktober kom med fantastiskt väder sol, svag vind och några plusgrader och jag fick lust att prova jaktlyckan igen, jag var ute ett par dagar med varierande resultat men den rätta känslan ville inte riktigt infinna sig trots att den njutning det innebär att vandra omkring i en höstskog.
I slutet av oktober kom kylan och det blev vitt och frostigt i skogen trots att ingen snö kommit ännu, det var en strålande dag för en jakttur och jag bestämde mig för att fara till norra sidan av Hornavan. Jag kom dock aldrig så långt, strax norr om Arjeplog skulle jag passera ett vägarbete, men där en hade timmerbil fastnat och kom varken fram eller tillbaks, efter att ha väntat ett tag så bestämde jag mig för att fara till mina hemmamarker söder om Arjeplog i stället.

Jag åkte till ett ställe som brukar vara ett säkert senhöstland, en relativt liten skogsremsa omgiven av kalhyggen på tre sidor och med en sjö på den fjärde. Det brukar samlas tjäder där och de fåglar som vistas där brukar oftast vara ovilliga att lämna området.
Med mig hade jag Stina, vår äldre och mer rutinerade finnspets, och när jag släppte ut henne ur bilen så satte hon genast högsta fart. Jag hade väl gått en halvtimme och beundrat de frostblommor som kylan skapat på marken och träden, när en tjäderhöna började kackla snett framför mig. Några sekunder senare ekade ståndskallet genom den tidigare helt tysta och stilla skogen, men det dröjde inte så länge innan hönan gav sig i väg nerför berget och Stina stack iväg efter henne som en röd blixt.

Efter någon minuts förföljande kom hunden tillbaks och sökte vidare i den tjocka blandskogen. Drygt hundra meter från det första skallträdet började Stina skälla igen efter ett litet tag. När jag närmade mig, såg jag hunden med blicken fäst på en gles tall som växte i en av de få gläntor som finns i detta skogsparti, men någon fågel såg jag inte hur mycket jag än ansträngde mig. Ett falskskall! Jag rörde lite på mig och med ett brak flög en tupp, som suttit tryckt mot baksidan av stammen, iväg.
Förbaskat, jag borde väl ha lärt mig vid det här laget att man ska lita på hunden. Tyst svärande för mig själv reste jag mig upp för att gå vidare då Stina fick förnyat skall på tuppen 150-200 meter längre bort. Snabbt började jag förflytta mig åt det håll där hunden stod och skällde, men på väg dit stötte jag en höna som flög i samma riktning och träade en liten bit från det ståndskall som pågick för fullt. Det blev för mycket för Stina som tydligen bytte skallfågel, eftersom hon tystnade en liten stund och sen började om att skälla lite längre ner på bergssidan.
När jag kom närmare så fick jag se huvudet och bröstet på hönan skymta fram genom en risig björk. Hon satt i den sista granen som växte innan kalhygget tog vid, det fanns inte en chans att kunna förflytta sig osedd, utan jag måste försöka skjuta därifrån jag stod, tvärs genom riset. Inte kunde jag lägga mig ner för att ta stöd heller utan jag stödde geväret mot en ranglig björk när jag tog sikte på fågeln. Pang! Hönan kom farande över mig med kraftiga vingslag, jag är säker på att hon räckte ut tungan åt mig när hon passerade för att sätta sig i säkerhet.

Det här var droppen, en tiondels sekund funderade jag på att bruka det oanvända hagelskottet i kombins lopp på mig själv, men jag kom snabbt på bättre tankar. Även om jag var oduglig som jägare så är jag ju inte oduglig på att sköta markservicen åt familjens andre jägare. Och mina barn behöver sin mamma ännu ett tag ,trots att den mamman är en klantig jägare, så istället beslöt jag mig för att helt sluta jaga med början omedelbart på stället.

Jag vände och gick snabbt nerför berget för att hämta bilen, halvvägs dit mötte jag Stina som var på väg tillbaks efter att förgäves ha förföljt den ”påskjutna” hönan. Jag visslade på hunden men hon gav mig bara en ilsken blick (tror jag) när hon passerade.
När jag kom fram till bilen klev jag in i den och satte mig för att vänta in hunden, jag drack en kopp te, åt en macka och lyssnade på radion under tiden. Tio minuter senare öppnade jag bildörren för att ropa på Stina eftersom hon inte kommit ännu, men istället var det bara att plocka fram bössan ur bilen igen eftersom hunden skällde för fullt. Jag vandrade snabbt uppför berget med andan i halsen, tydligen hade Stina sökt upp den tupp hon lämnat till förmån för hönan.
Denna gång hördes skallet från en grupp träd som växte tätt tillsammans, jag var tvungen att söka mig fram endast med ledning av skallet eftersom jag inte kunde se hunden. Försiktigt tog jag mig runt en liten gran och där längst ute på en gren satt tuppen, en solstrimma silade in mellan träden och lyste på det grönglänsande bröstet. Snabbt sjönk jag ner och tog stöd mot en liten tuva, men eftersom jag lånat Johns kombi och han är nära 40 cm längre än jag så höll jag aldrig på att lyckas med att få avståndet till kikaren att stämma. Jag såg inte ett dugg, nerverna var också i kraftig dallring och det gjorde ju sitt till. Jag tog ett djupt andetag och försökte ta det lugnt, till sist fick jag syn på tuppen genom kikarsiktet och tryckte av. Jag trodde inte mina ögon när den stora tjädern kastade sig ut, nerför berget, bom igen! Stina satte högsta fart efter den. Ett ensamt dun singlade långsamt ner mot marken, det var nog ändå en träff.
Strax hördes hundskall längre ner mot vägen och jag rusade dit, där stod  hunden med en stor tjädertupp vid sina fötter, hon ryckte dun från ryggen och såg mycket nöjd ut.
Jag slutar nog inte jaga trots allt!