|
Samojeden Donna
Om henne vet jag inte mycket, inte när hon föddes
(förmodligen runt 1980), inte var hon kom från och knappt när
hon dog.
Så mycket vet jag i alla fall, att jag gjorde ALLA
misstag man kan göra när jag köpte henne. Hon kom i en trälåda
med rälsbussen till Arvidsjaur (hon var drygt ett år då)
och hade förmodligen varken sett folk eller andra hundar tidigare.
Hon var allmänt vanvårdad och trots att vi gjorde en polisanmälan
mot den så kallade uppfödaren så hände inget.
Att skicka tillbaks den stackars kraken till samma ställe
var helt otänkbart så han fick sina pengar, 2000 kronor, vill
jag minnas, och vi fick en hund med mycket problem.
Donna avlivades när hon var drygt tre år gammal
och hennes grava HD gjorde henne mer eller mindre oförmögen att
gå.
|
Papillonen Benita S28272/82
Benita var en tik som var tänkt att gå i avel
på Birettas kennel, men eftersom hon blivit på tok för
stor och dessutom fått ett rejält överbett såldes
hon till sällskap, när hon var ungefär ett år.
Benita visade på alla sätt att även en
liten hund är en varg, hon jagade renar och harar med liv och lust.
Benita hängde med på det mesta från skoterturer till harjakt
tillsammans med min pappa, och hon levde till hon blev 15 år.
De sista åren bodde hon hos mina föräldrar.
|
|
|
Västsibiriska Laikan Xenja
S-23722/83
Xenja var Johns första hund som han ägde tillsammans
med sina föräldrar. Hon jagade skogsfågel och användes
som bandhund på älg. Det var tillsammans med Xenja som
John lärde sig jaga skogsfågel.
Xenja blev mamma till fem valpar som föddes
1987, varav den sista, Kirov, dog hösten 2005.
|
Finska spetsen Vinmyrans Akita
S-32243/88
Akita var vår första gemensamma hund. Hon var
inte någon speciellt social hund utan hon uppfyllde nog alla fördomar
som folk har om finska spetsar. När det sen rörde sig om jakt
var hon mycket bra och det gjorde att hon fick leva på övertid
i flera år.
Det var med Akita jag prövade hundutställning
för första gången och det gick sannerligen inget vidare.
Allt var mycket förvirrande, mitt största intryck var att alla
flyttade svansen på sina hundar från höger till vänster
sida, eller tvärt om (så småningom förstod jag att
det beror på att man vill ha en snygg båge på svansen),
men Akita som aldrig sett så många hundar förr gick med
svansen nere nästan hela tiden. Och eftersom att hon var en ganska
ful hund med överbett och tandbortfall så fick hon en trea och
där slutade vår utställningskarriär.
Det var också tillsammans med Akita som John startade
på jaktprov första gången och det gick så bra så
att hon tog sin öpenklassetta på första försöket.
1991 parade vi Akita med "grannens hund" bara för
att det skulle vara "såå kul med valpar" och hon fick en hanvalp
i en komplicerad förlossning och var sen nära att dö när
hon fick livmoderinflammation.
|
|
|
Tervuerenen Ikamara's Misthy Du Belgerikk
S57186/93
HD: ua
I och med att Misthy kom in i mitt liv fick jag lära
mig en sak om mig själv; jag ska inte ha en brukshund, till det är
jag på tok för lat. Jag har inte alls den motivationen som behövs
för att ge en så krävande ras vad den behöver i fråga
om meningsfullt arbete.
Tillsammans med Misthy gjorde jag mitt andra, (och vad
som kunde ha blivit det sista) framträdandet i en utställningsring.
Misthy fick en nolla för att hon inte vågade hälsa på
domaren, vem hade tänkt på att man måste träna tandvisning
och liknande innan man åker på utställning, inte jag i
alla fall.
När Misthy var 18 månader så började
hon halta och efter många utredningar upptäcktes att hon hade
en skelettskada i bäckenet och vi valde att avliva henne.
|
Finska spetsen Tapion Saari
S30211/94 Patella: Ua
Har man väl fascinerats av trädskällarjakt
så vill man fortsätta, så vi gjorde ett nytt försök
med en finsk spets, denna gång från en av landets största
och mest framgångsrika kennlar. Men Saari visade sig vara direkt
olämplig som hund i en småbarnsfamilj eftersom vi inte alls
kunde lita på henne tillsammans med barnen. När Saari var två
och ett halvt år bestämde vi oss för att situationen var
helt ohållbar och avlivade henne, då var Stina (Tapion Neiti)
sex månader och jag var helt inne på att om hon inte skulle
bli en väl fungerande hund socialt så skulle det vara min absolut
sista finnspets. Som väl var visade sig Stina bli den bästa och
trevligaste av hundar, annars hade vi nog blivit uppfödare av Norsk
älghund svart istället
Nu som äldre och klokare så hade jag nog försökt
omplacera Saari hos någon utan barn, eftersom hon var en väl
fungerande jakthund, de flesta hundar klarar mycket bra av att flytta till
ett nytt hem.
Saaris bästa jaktprovsresultat blev ett förstapris
i öppen klass med 75 poäng. Hon fick även två tvåor
på utställning och skulle aldrig ha fått mer med sitt
stora tandbortfall.
|
|